Ett rop på hjälp, jag vet ingenting längre!!!

Ett rop på hjälp, jag vet ingenting längre!!!

Inläggav Elina » 2014 12 05, 3:46

Hej, detta är ett desperat rop på hjälp. För jag vet ingenting längre i den relation jag har just nu - med en person som har visat väldigt många sidor som tyder på att allt inte står helt rätt till - tror jag. Och magkänslan som annars alltid sitter säkert på sin plats - är nu borta.

Började träffa en kille för drygt 4 månader sedan, han bor i Norge - jag i Sverige, så vi inledde en distanskontakt.
Redan första kvällen började han med att uttrycka sig som att han är en väldigt stabil kille, han har bara haft 2 relationer och aldrig haft ett one night stand eller en affär (är 30+ idag). Han har hög utbildning, hög inkomst med 2 jobb, väldigt omtyckt av de på jobbet och folk han träffar på.
Utåt sett en riktig "svärmorsdröm", hjälpsam och omtänksam, givmild och snäll. Har ingen kontakt med sin familj, klippte alla band för 5 år sedan, då hans pappa gick bort. Säger att hans mamma är mycket mycket manipulativ, och att hon manipulerat över hans 2 syskon på sin sida, så de vill heller inte ha någon kontakt med honom. Avståndstagandet familjen emellan är alltså ömsesidig, även om han är inne på facebook och nyfiket snokar på vad de gör och hur de lever.

Redan 2-3 v efter vi träffats börjar han prata om det inte är dags att vi kallar oss för ihop och pojk/flickvän - vilket jag tyckte var lite för tidigt. Han påstod då att alla hans vänner och kollegor hade ifrågasatt om det inte var dags, och att dom tyckte det var konstigt att vi inte var "ihop" än. Jag hade inställningen att man ska leva i nuet och att man kan njuta av nyförälskelsen - utan att sätta en titel på det. Detta bråkade vi mycket om under våra telefon/skypesamtal. Han sa att det var pga att jag hade svårt att binda mig, att det är förklaringen till varför jag dejtat så många, men aldrig haft längre förhållanden. Han ifrågasatte om jag inte hade gått vidare från mitt förra ex, påstod att jag fortfarande älskade honom. Att jag aldrig skulle älska honom så som jag älskat mitt ex.
Jag fick ju då övertala honom om att så inte var fallet, och att jag bara inte tyckte om att gå för fort fram. Han sa strax efter att han älskade mig, det kunde jag ju heller inte säga tillbaka. Och då får jag frågor som "Tror du att du någonsin kommer att kunna älska mig?" "Är du glad i mig?" Tycker du om mig?" Det kommer än idag en massa tjat om att jag ska säga hur mycket jag tycker om honom, tjat hela tiden om att jag ska försäkra honom om att JA JAG TYCKER OM DIG. Och när jag säger det får jag tillbaka "Men jag älskar dig..."
Jag har bett honom sluta med allt detta tjat, för jag får känslan av att det jag gör i detta förhållande, inte är nog för att visa hur mycket jag tycker om honom - att jag inte räcker till och känner mig pressad. Han har bättrat sig, men det dyker fortfarande upp.

Han har även varit snabb med att börja prata om barn, flytta ihop, köpa hus, köpa bil och gifta oss. Något jag mest bara skrattat bort, för jag tycker det är absurt att prata om det, efter endast 1 månad. Speciellt eftersom jag har studier i sverige i 1,5 år till, och han bor i Norge. Då får jag höra att jag är rädd för att binda mig, och att jag inte älskar honom.
Då tar han även upp att hans ex J hört av sig, och hon vill minsann ha barn med honom. J är redo för barn med mig. Får en fruktansvärd känsla av att inte räcka till i de situationerna, och jag har bett honom sluta med även det, men det har inte blivit bättre.

Han fick en episod då han kom på besök hos mig, och jag hämtade honom på tågstationen. Han var som en annan person - helt förbytt. Precis som att han hade tagit droger, uppåt-tjack. Brottade ned mig på en bänk på torget och pussade massor på mig. Skämtade om saker som inte var roligt - och skrattade hysteriskt. Viskade konstiga saker. När jag ifrågasatte vad han tagit - sa han bara att "den gamla" av honom var död, detta var den nya. Det upprepade han flera gånger, att "K är död. Tycker du inte om den nya K?" och så skrattade han. Då blev jag så rädd att han fick sova på soffan, för jag ville inte ligga bredvid en person jag inte visste vem det var. Han hade alltså inte tagit varken droger eller alkohol. Har inga såna problem, varken från förr eller nu. Men nåt problem var det ju uppenbarligen, han kan själv inte förklara det, kommer ej ihåg allt han sagt.

För 1 månad sedan då jag var på besök i Norge, säger han att det är något viktigt vi måste prata om. Han berättar då för mig att han lider av svår OCD, och att nu är den så svår med så mycket ångest - att han inte kan dölja den längre från mig. Vilket han gjort tidigare. Han har haft OCD sedan han var liten, men inte fått hjälp fören i 20 årsåldern, då han blev inlagd i 4 månader. Exponeringsterapi gjorde att han blev "bra" igen. Men han har så negativa upplevelser från psykiatrin att han tycker det är bortkastad tid. Han säger att mediciner inte biter på honom, heller inte psykologer eller samtal. Han hatar psykiatrin. Och hånskrattar åt mig när jag säger att jag tror på den - säger att jag är hjärntvättad.
Hans OCD är svår, och efter han berättat för mig, gick hela helgen ut på att dubbelkolla, tvätta sig, räkna saker, kontrollera smuts, vara rädd för gifter, vara rädd för att ha orsakat skador både när han gick och när han körde bil. Från morgon till kväll, gick det ut på tvång - och jag fick en chock. Tänkte för mig själv att han spelar - för att se hur mycket jag klarar och vill ha en reaktion. Jag fick flera panikångest-attacker som jag bara haft 1 gång tidigare i mitt 26 åriga liv. Och han kallar mig då för svag, och säger att det är han som är sjuk här, verkar tillsynes ganska likgiltig till min reaktion.
Han är även väldigt kontrollerande gällande min telefon. Han frågar alltid vem jag pratat med om det tutat upptaget när han försökt ringa, vem jag får sms av, vad som står i dem. Ibland kollar han telefonen när jag får sms och säger "Du har fått ett sms av din mamma..." Och han kollar den ofta när vi pratar om hans sjukdom, så jag inte spelar in honom.

Det är efter han berättade om sin OCD som dom riktiga frågetecknena börjat. Jag har sagt att han behöver gå till någon och få hjälp, och att jag gärna kan följa med honom om han vill. Han menar att det inte finns någon som kan hjälpa honom, och att detta vill han göra själv - med min hjälp. Jag sa med en gång att jag inte ville stå ensam med all hans ångest och hans tvångstankar, utan att jag trodde det bästa för både han och mig var att involvera någon fler - gärna någon med kunskap. Då blir han jättearg, och säger att jag vänder honom ryggen och att jag är en svag person som inte kan hjälpa honom i hans "självbehandling". Han säger ett telefonsamtalet att han inte har självmordstankar - men att han varje kväll önskar att han skall dö på natten, han avslutar även det samtalet med att göra slut - för min skull eftersom jag inte orkar med honom, och att "nu hörs vi aldrig mer *klick*" Morgonen därpå ringde han och väckte mig (efter en sömnlös natt) och låtsades som ingenting.
Han har även kommit med förslaget att han tror han skulle bli hjälpt av att få prata med sitt ex som är insatt i det hela (och psykolog), för att få stöd av henne, så jag slipper hantera det. På det svarade jag att om han trodde det var en bra lösning för honom och det skulle göra att han mådde bättre - så skulle han göra det som kändes bra. Detta har jag nu i efterhand fått skit för, att han tvingas dra in sitt ex i vårat förhållande - för att jag inte vill stå ensam med honom eller klarar av att hantera hans sjukdom.

Han har även kallat mig för saker som feg, respektlös och otacksam. Feg för att jag inte vill hjälpa honom, respektlös för att han inte fick komma till mig en helg när han verkligen behövde det, för jag hade tentaplugg, och otacksam för att han menar att jag inte tackat för flertalet av middagar han bjudit på. Ifrågasätter min uppfostran: "Hur är du uppfostrad? Har inte du fått lära dig att man ska säga tack? Jag menar inget ont, jag vill bara veta varför du inte gjort det..." Han har även bett mig att kliva ur min lilla bubbla, och sluta tänka på bara mig själv och se andra också. Och ifrågasatt om jag verkligen skall jobba med omsorg - sån person som jag är.
Han har även utlyst en "paus" i förhållandet på 2 veckor, för han behövde tänka efter hur han kände inför allt detta. Han sa att jag fick träffa vilka jag ville - och han fick träffa dom tjejer han ville, och träffade han någon skulle jag minsann få höra det också. "Pausen" håller i sig i 3 dagar, återigen som om ingenting hade hänt. Bland det första han frågar mig är vilka jag träffat, eller tagit med hem efter krogen.
Han avslutar ofta samtalen med saker som: "och förresten, jag vill bara säga en sak, jag tycker du är feg." eller "kan du lova mig en sak, OM du skulle bli gravid, kan du vara så snäll å tala om det för mig, så det inte blir samma som du gjorde mot D" Tog en abort för 6 år sedan utan att berätta för fadern pga. många orsaker, men berättade det i efterhand och vi har idag en vänlig ton med varandra. Min nuvarande kille vet dock att det är en väldigt sårbar sak för mig, och att jag mår dåligt av aborten.

I nuläget. Pratade vi för någon dag sedan, och jag sade att jag inte orkade mer och att det var slut. Han bad då 100 ggr om ursäkt för allt han kallat mig, och skyller det på att han är i en väldigt sårbar situation, med all sin ångest och tvång, och att han inte har någon annan - så när den enda han har vänder ryggen till blir han frustrerad och provocerad. Och att han absolut inte ser mig som en dålig människa - tvärt om som den bästa människan på jorden. Och att han mår mycket bättre i sin OCD nu efter att ha självbehandlat sig med exponeringsterapi hemma. Så han mår mycket bättre, och kan lova att en sådan episod aldrig kommer att uppstå igen, att han aldrig haft sådana gräl med sina ex, och att egentligen alla par bråkar och kallar varandra för saker - men att förhållandet blir starkare av det.

Jag är väldigt väldigt väldigt tveksam till allt, men har som sagt ingen magkänsla kvar. Jag vet inte om det är jag som faktiskt varit elak. Eller om jag varit svag. Eller otacksam. Kanske det är jag som är sjuk här?
Mina vänner och min familj är insatta i allt som hänt - fast jag inte fick berätta för någon. Och dom ber mig att avsluta och klippa all kontakt snarast. Men jag är så rädd att ta fel beslut - tänk om det är mig det är fel på, och jag begår ett misstag och går miste om en väldigt fin kille?

Det är betydligt mer som hänt, men jag har redan skrivit ett allt för långt inlägg känner jag. Som sagt, jag vet ingenting om vad som är normalt längre. Jag är en väldigt omtyckt och varmhjärtat tjej. Har många vänner och folk som tycker om mig. Alla de punkter han tryckt ned mig på, är de som jag själv ser som saker jag är bra på. Jag är egentligen modig och stark, säger som jag tycker. Jag har valt min utbildning ifrån att jag vill hjälpa människor. Jag har aldrig sett mig själv eller hört att jag är otacksam eller ouppfostrad. Men jag vet som sagt inte längre! Jag är helt förtvivlad, och i morgon kommer han hit - på eget initiativ, för han tyckte vi skulle ses innan jag tog beslutet att göra slut - bara för att se hur det kändes.

Snälla. Vad är det som händer här? Någon som upplevt liknande eller kan ge svar på något? Är det något fel på honom? Är det nåt som kommer att gå över?
Frågorna är många, svaren få :(

Tack/Elina <3
Elina
 
Inlägg: 1
Blev medlem: 2014 12 05, 11:47

Re: Ett rop på hjälp, jag vet ingenting längre!!!

Inläggav Devina » 2015 01 10, 1:58

Hej Elina.
Jag känner igen mig jättemycket i din historia..
Jag har själv gjort ett inlägg här när jag började dejta mitt ex och saker började gå över styr. Dock gjorde jag misstaget att ta tillbaka människan gång på gång.
Det gick så långt att det slutade i det galnaste "bråk" jag haft.. han tog min mobil och slängde i toan så att den förstördes, jag kom på honom med att ha snott en ring av mig (han har det extremt bra finansiellt och också entreprenör och känd i England). Han hade till och med ljugit om sitt ursprung kom jag på samt en lång lista med andra saker jag fick reda på.
Mår bara dåligt bara jag tänker på honom. Han har också en massa OCD´s och problem med sin pappa som han inte längre har kontakt med.
Jag kan bara säga - känner igen bilden - han kommer bryta ner dig sakta men säkert. Om du redan känner dig osäker (vilket du måste göra i och med att du skriver ett inlägg här)- det kommer bara bli värre tyvärr. Och du är INTE galen! Jag har varit i precis samma situation och börjat ifrågasätta mig själv. Det är precis det han vill åstadkomma. Läs boken "Confessions of a sociopath" av M.E. Thomas. Jag fick iallafall lite insikt därifrån och här på nätet.
Det bästa är att klippa som alla säger. Jag VET hur svårt det är. Har fortfarande mardrömmar och ångest men det har blivit bättre..
Gå ut och dejta igen och träffa en ny - det underlättar iallafall .

Hör av dig om du vill prata.

xx
Devina
Devina
 
Inlägg: 9
Blev medlem: 2014 10 23, 11:01


Återvänd till Allmän diskussion om psykopati, narcissism m.m.

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 1 gäst

cron